Allemansrätten är mest omfattande i de nordiska länderna.
Här hos oss är det en viktig del av kulturen att få röra sig fritt i
naturen och plocka bär och svamp. I de övriga EU-länderna
är rätten mycket mer inskränkt och dess innehåll varierar.
Begränsningarna beror i allmänhet på att invånarna bor så
nära inpå varandra, att skogarna är så få och att
markägartraditionen är annorlunda än hos oss. Länderna kan
i stora drag indelas i tre grupper beroende på vilken möjlighet
markägaren har att begränsa andras rätt att hålla till i hans
område. I de nordiska länderna (med undantag för Danmark)
är det i princip tillåtet att röra sig på en annans marker.
I Danmark beror rätten att uppehålla sig i ett område som ägs
av en annan bland annat på skogens storlek. Europeiska
unionen försöker inte likrikta allemansrätten i EU-länderna,
eftersom den i varje land bygger på lokala förhållanden och
sedan gammalt är en del av landets kulturhistoria,

Allemansrätten gäller även utlänningar I Finland gäller
allemansrätten både fin-ländare och utlänningar. Allmän
praxis är att du får röra dig i en skog som ägs av en annan
och ta för dig av naturens håvor. I strafflagen nämns separat
de viktigaste av de naturprodukter som det är tillåtet att plocka
eller samla. I allmänhet är det genom lagstiftningen de
aktiviteter begränsas som skadar naturen eller stör andra
människor. De viktigaste bestämmelserna som begränsar
allemansrätten finns i naturvårdslagen,
naturvårdsförordningen, strafflagen, lagen om ändring av
strafflagen, räddningslagen, avfallslagen, terrängtrafiklagen
och sjötrafiklagen. Att ta hänsyn till sina medmänniskor är
alltid rätt och genom en nor-mal, sansad diskussion går det i
allmänhet bra att komma överens om saker och ting. Att hota
eller på olagligt sätt hindra någon är förbjudet. En markägare
har inte heller rätt att lägga beslag på lösöre som tillfälligt
finns på hans mark, t.ex. cyklar eller tält. Att klara upp de
svåraste konflikterna är polisens sak.